Lite funderingar
Jag är inte så van att skriva sådana här långa texter och är därför inte så bra på det men ska göra mitt bästa! Ni som inte gillar denna typ av texter behöver helt enkelt inte läsa det. :)
Jag är nog inte ensam om bland andra ungdomar, att man mer än gärna vill att det ska bli sommar och sommarlov nu nu nu. Och det säger jag absolut inte nej till, nej nej. Men sen så börjar jag fundera lite mer, varför är livet så hemskt nu så jag verkligen behöver sommaren? Visst har man rätt så mycket plugg i skolan, iallafall om man är som mig och går i 8:an. Men tänk, efter. För allt har sitt slut, och även det underbara sommarlovet. Och vad väntas då? Jo, man går i 9:an och pressen på toppen betyg är starkare än aldrig förr. Och inte minst från andra, utan på sig själv. Det känns som hela livet hänger på vad som händer i 9:an, om man kommer in på sitt gymnasium som man vill osv. (iallafall för mig). Sen, på vårterminen det är då det värsta inträffar. Nationella Proven. Usch, ryser nästan bara när jag säger ordet (eller inte hahah). Och nej, sig inte att det är som ett vanligt prov för det är det inte! Dessa prov avgör väldigt stor andel om meritpoängen, och vad avgör meritpoängen. Jo, om man kommer in på sitt gymnasium val. Och så har vi lämnat högstadiet, sagt adjö till alla dessa vänner och lärare som har varit med om en väldigt viktig period i elevens vill. Båda i ljusa och mörka tider. Visst några kompisar kanske börjar i samma gymnasium, men det blir aldrig 'the same'. Okej, till gymnasiumet. Där går man 3 år, och inte bara 3 år. Jag (tror) att under denna period är man väldigt mycket skoltrött, liksom jag börjar redan bli det nu och jag går i 8:an. Då när man är sådär skoltrött är det viktigt att man kommit in på sitt gymnasium man valde, för då blir allt mycket enklare då man oftast väljer linje/gymnasium som man gillar och trivs med. Men sen, vad händer efter de där 3 åren då gymnasiumet är slut för sin del? Jo, då är man vuxen. Usch & fy & blä säger jag bara! Visst det är rätt najs med att få bestämma själv, kille, kanske barn men nej. Man får klara sig helt på egen hand, man jobbar från tidigt på morgonen till sent på eftermiddagen. Nej, det vill jag verkligen inte! Jag är lite som Pippi, vill aldrig bli stor utan bara vara 'barn' förevigt.
Okej, mer orkar jag inte fördjupa mig i ämnet. Det jag tror jag måste göra, eller inte bara jag utan andra också. Leva i nuet. Uppskatta sin vardag till fullo. Inte bara längta eller sakna, utan att acceptera att livet är så här och försöka se det ljusa i livet. För sen, om man inte gör det och bara längtar eller saknar kommer man vilja spola tillbaka tiden. Och nu kanske jag låter helt prickfri, men det är jag inte. Jag hade en period i 7:an då jag hade lite tufft. Lite saker hade ändrats som inte alls var positivt. Därför började jag sakna tidigare tider, då man gick i 6:an och allt som var så bra.
Iallafall det jag försöker säga är att man kanske ska intala sig själv (eller bara tänka på ett nytt sätt) att livet är jäkla bra nu. Solen kommer, snön smälter, det blir ljusare tidare, jag har bra vänner och familj som bryr sig om mig osv. Visst kan jag inte hålla mig för att dölängta till USA, men då får jag istället tänka på vad som händer efter lovet. För sommarlovet, speciellt det här året, kommer gå rysligt fort. Har massa fantastiska planer, vilket betyder att tiden går fort. På tal om att gå fort, mitt liv springer fram. Kommer ihåg när det var 150 dagar till sommaren, och det kändes som en evighet. Nu är det endast 80 dagar kvar (ca) och halva vårterminen har redan gått. (!!) Asså omg.
L I V E T Ä R T O P P E N !
Från idag, en l y c k l i g linnea
Kommentarer
trackback
