Den här helgen har varit en annorlunda helg för mig. Ingenting har varit sig likt, varken pysiskt eller fysisikt. Mamma och pappa har reagerat på att jag varit annorlunda och har frågat mig hur det är. Men hur enkelt är det att svara på en fråga man inte har en endaste aning om svaret? Jag känner mig tom, samtidigt som jag är full utav känslor som vill ut. Jag vet inte vad jag vill. Det är så mycket jag vill göra, samtidigt som jag känner att allting kan sluta just nu. Jag vill att åren ska gå så jag blir av med skolan, samtidigt som jag inte vill lämna mitt liv som tonåring bakom mig. Jag vill inte att mamma och pappa ska bli äldre, medan jag mer än gärna vill att skolåren springer iväg. Jag vet inte hur jag ska tänka och tycka. 

 

Det känns som jag måste åka någonstans, för att bryta normalen lite. Tolka mig inte fel, jag tycker om Sverige och trivs med att leva här. Men Sverige är ett sånt litet land. Det känns som genom att bo i det här landet missar man så himla mycket. Man har bara ett liv, man är bara ung en gång och därför vill jag leva på bästa sätt. Jag vill kunna leva i ett land där man alltid har roligt, och när det alltid händer något. Samtidigt vill jag kunna resa, hitta kärleken och vara lycklig. Detta låter otroligt larvigt, jag håller med. Men jag tror det är så att jag är rädd för framtiden, och att den inte blir så bra som jag vill tro. Jag vill leva ett liv där jag ständigt är lycklig och mår bra, och jag tror faktiskt att det rätta stället inte är Sverige. Så det främsta jag tror jag känner att jag rent ut sagt, slösar bort mitt liv just nu. För visst tror jag att jag kommer få ett relativt bra liv, men det bra livet finns inte här.

 

Jag har även samtidigt kärat ner mig i ett par killar denna helg. Allt startade på lördagsmorgonen, när jag låg i sängen och kollade runt på Youtube. Och sedan var jag fast. Det tog inte långt tid innan jag hittade allas Instagram/Twitter/Vine och jag har nästan lyckas få tag i kik faktiskt. Jag har tillochmed avbokat planer med kompisar för att jag hellre ville kolla på deras videos. Detta låter jättehemskt, men så är det. På något fantastiskt sätt gör de så jag känner mig viktig och älskad. Den jobbiga tanken med det hela är att jag vet att jag aldrig kommer få träffa de. Asjobbigt, jag gråter nästan.

 

Men det kanske är såhär man måste känna, för att sedan må bra. Man måste må dåligt för att sedan uppskatta glädjen.

Vad betyder det att sväva om du aldrig störtat?